Historia
  Rasstandard

Vit herdehunds moderna historia är den tyska schäferns historia fram till 1933, då den vita färgen förbjöds i Tyskland (”Die Farbe weiss ist nicht zugelassen”). Konsolideringen av rasen hade inletts under de sista årtiondena av 1800-talet och bland de herdehundar som visades på utställning i Tyskland fanns Greif 1882 och 1887, Greifa 1888 och Greif II 1889, alla vita. Dessa hundar ligger bakom den legendariske Hektor Linksrhein (Greif var hans farfar), som föddes 1 januari 1895 och som var resultat av avel i flera generationer av herdebrukshundar från olika trakter av Tyskland. 1899 fick dessa herdehundskorsningar det officiella rasnamnet Deutscher Schäferhund (Schäfer = herde) samtidigt som Verein für Deutsche Schäferhunde bildades och stamboken öppnades.

Det var med Max von Stephanitz’ (1864-1936) inköp av ovan nämnde Hektor som schäferns framgångsrika rashistoria börjar.  I litteraturen uppträder Hektor under det namn som han fick hos sin nye ägare, nämligen Horand von Grafrath. Horand var den första hund som infördes i stamboken (SZ 1) och han räknas därmed som den moderna schäferns stamfar. Max von Stephanitz planer på att med Horand som grund skapa ”den perfekta herdehunden” visade sig emellertid svåra att förverkliga, huvudsakligen på grund av en sjunkande efterfrågan på herdehundar. Inriktningen kom i stället att bli ”den perfekta brukshunden”. Den standard som tillkom under Stephanitz tid är i stora drag fortfarande giltig.

Av de ca 30 hundar som anses ligga till grund för den första tidens avel hade 18 en förälder som antingen själv var vit eller känd nedärvare av vit färg. Att anlag för vit färg fanns hos de hundar som kom att utgöra den första schäferpopulationen är ställt utom varje tvivel. Av Horands avkommor kan till exempel nämnas Berno von der Seeweise, född 1913, vars bild fanns i första upplagan av Stephanitz bok ”Der Deutsche Schäferhund in Wort und Bild” 1921. Denna hund var den första vita schäfer, som registrerades i stamboken. En hanhund, som också kan nämnas på grund av sin betydelse för uppbyggnaden av rasen var Horands kullbror Luchs, ansedd som nedärvare av vit pälsfärg. En viktig avelstik var den vita Blanka von Riedekenburg, vars mor, född 1911, var black-and-tan-färgad men alltså också bar anlag för vitt. Hennes son Erich von Grafenwerth, född 1918, finns i många stamtavlor för vitfärgade schäfrar.

Förbudet mot vit färg infördes 1933. Vilka diskussioner och vilka uppfattningar som förde fram till beslutet kommer måhända aldrig att i detalj bli klarlagt. Men att beslutet hade såväl politiska som sociala undertoner är en vanlig uppfattning bland rasens aktiva i Tyskland idag. Turerna runt FCIs erkännande av vit herdehund som självständig ras år 2003 visar att ämnet fortfarande, sjuttio år senare, är svårbemästrat.

Från början hade Max von Stephanitz inget att invända mot vita hundar. Hans kynologiska ledmotiv var att ”duglighet är det enda kriteriet för skönhet”. På ett ställe skriver han att ”ingen bra hund kan ha en dålig färg” och ”färgen har inget inflytande på en hunds bruksduglighet”. Även om han själv inte uppskattade enfärgat svart eller vitt menade han att färgen var en fråga för uppfödarens tycke och smak. Med tiden kom han dock att ändra uppfattning, förmodligen under påverkan av många uppfödare. I den standard som han utformade tillsammans med Arthur Meyer tillät han vit färg endast för zotthaarigen. …”vitt korthår ser platt och ointressant ut”.

Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte bara det, de ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen skylldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som degenererade albinos. Också Max von Stephanitz deltog under senare delen av sitt liv i opinionsbildningen mot de vita hundarna, som vid den här tiden också började diskvalificeras på utställningar på grund av färgen. Von Stephanitz ledde Verein für Deutsche Schäferhunde ända till sin död 1935.

Efter förbudet mot vit färg försvann de vita hundarna nästan fullständigt från Europa. Enda undantaget var England, där man fortfarande kunde se vita schäfrar. Möjligtvis skulle dagens vit herdehund, Berger Blanc de Suisse, inte existerat som självständig ras om inte amerikanska och kanadensiska uppfödare negligerat det tyska förbudet och fortsatt att föda upp även vita hundar. Redan 1913 hade German Shepherd Dog Club of America bildats i USA och de vita hundarna registrerades som tysk schäfer med vit färg.

Det skulle dröja till in på 1970-talet innan den första vita hunden kom tillbaka till Europa, till sitt ursprung. Det var hanhunden Lobo White Burch, som togs in till Schweiz. Det dröjde sedan ytterligare några år innan uppfödningen kom igång i Tyskland. För att i någon mån undvika konflikter med moderklubben benämndes de vita hundarna under en tid som Amerikanisch-Canadisch Weisser Schäferhund. Att man därmed trodde sig underlätta en anslutning till FCI för den nya rasen visade sig vara en felbedömning. Det skulle ta ytterligare tjugo år innan rasen blev godkänd som en egen ras med namnet White Swiss Shepherd, Berger Blanc Suisse.

I Schweiz hade en rasklubb, ”Gesellschaft für Weisse Schäferhunde Schweiz, GWS” bildats 1991. Genom att den inom FCIs Standardkommitté verksamme dr J-M Paschoud engagerade sig i rasen kunde en preliminär rasstandard offentliggöras samma år. Schweiz blev också det land som förberedde och genomförde ansökan till FCI om erkännande av Weisser Schäferhund som självständig ras. Ansökan godkändes att gälla interimistiskt från och med 2003.

Vad förhandlingarna bl a kom fram till kan avläsas i en protokolltext från FCI General Committee: ”In order to avoid any confusion, any reference to the German Shepherd Dog has been deleted in the standard”. Rasens verkliga bakgrund förnekades alltså. Enligt den nya FCI-standarden för Berger Blanc Suisse (eng. White Swiss Shepherd Dog, ty. Weisser Schweizer Schäferhund) är rasens ursprung nu vita herdehundar i USA och Canada. Som stamfader anges ovan nämnde Lobo White Burch, född 1966. Bortåt hundra år av rashistoria är (officiellt i vart fall) bortsuddade.

För erkännandet av en ny ras inom FCI finns bl a kravet på att ansökningslandet/moderlandet kan presentera åtta från varandra oavhängiga blodslinjer som grund för rasen. Följande hundar representerade de olika linjerna i Schweiz’ ansökan.
Wayn-Condor von Ronake, hane f 28/5 1987
Biene von Wolfsgehege, tik f 10/10 1983
Cindy von Ronake, tik f 5/7 1982
Basko of the White Stars, hane f 28/7 1987
Mona Kirby von Ronake, tik f 4/5 1985
Lobo White Burch, hane f 5/3 1966
Panther vom Wolfsblut, hane f 11/2 1989
Hoofprint Ocan, hane f 6/10 1987

 

I Sverige har vi idag även en liten population av "svenska" vita led/hundar. Aveln med dessa började någon gång under -50 talet hos revisor Erik Jeppsson i Olofström. Nästan hela våran svenska stam bygger på hans hundar i grund och botten. Jeppsson hade en väldigt stor uppfödning och satsade väldigt mycket på de vita hundarna både på gott och ont.
Jeppson blandade tecknat och vitt i sin avel eftersom man på -50 talet fortfarande här i Sverige fick registrera dem i SKK. Några av Jeppsson hundar eller hundar med hans linjer och som finns bakåt i den svenska stammen är bla S30375/80 Sinky, S05216/67 Argo, S39219/78 Loackshepherd
Även fast Jeppssons avel var omtvistad så har vi i alla fall honom att tacka för den svenska population Vit Herdehundar vi har idag.
Det föds även en och annan vit efter en tecknad kombination och dessa valpar är guld värda. Dock är dem svåra att få tag på men får man chansen, så ska man inte tveka. Inte så länge vi har möjligheten att mönstra.

Trots att förbudet mot Vit Schäfer i Tyskland kom redan 1933 så kunde man i Sverige registrera Vit schäfer fram till 1981. 1981-01-01 trädde förbudet att registrera vit Schäfer i kraft och hundar som var födda efter detta datum blev automatiskt oregistrerade.

1989 bildades Föreningen Vit Schäfer, den förening som senare kom att samarbeta med SKK och som fick rasen godkänd som egen ras. Under -90 talet fanns några olika klubbar som oberoende av varandra registrerade de vita hundarna, alla klubbar stod givetvis utanför SKK då rasen ej ännu var erkänd. Alla klubbarna hade även olika syn och uppfattning om rasens väl och ve.

År 1999 så ansökte en av klubbarna, Föreningen Vit Schäfer om att få bli en ras under SKK igen.
Efter möte med SKK, Schäferklubben mfl så gick alla parter med på detta under förutsättning att rasnamnet inte innehöll ordet "Schäfer". Rasen döptes då om från "Vit Schäfer" till Vit Herdehund och blev erkänd som en självständig ras år 2000. Vit Herdehund registreras till en början i ett så kallat sidoregister i SKK (Annexregistret) och därför har hundarna AS i början av sitt registrerings nummer istället för bara S som hos andra raser. Från och med 2007-01-01 kommer inte vit herdehund att registreras i detta sidoregister längre utan registreras i det stora registret.

From den 1 jan 2010 är rasen en ras under SBK, vilket innebär att sbk har avelsansvaret för vit herdehund och krav för att registrera en kull valpar är att båda föräldradjuren är röntgade och gjort MH.
Att bli champion innebär att hunden måste ha förutom minst 2 cert på skk utställning, även ett cert på en sbk utställning, ha ett godkänt MT eller godkänd lägre klass inom brukset. Självklart ha åldern inne med..och ett av certen måste vara tagna efter hunden fyllt 2 år.

Vit herdehund är en allround ras som passar i stort sett till allt. Vit herdehund har visat framgångar i såväl utställnings ringen som på agilitybanan, på rallylydnad, på bruksplan och även i freestyle ringen. Många ekipage har även visat att rasen är lämpad att spåra vilt med. Vi har ekipage som har visat att rasen även är lämpad som tjänstehund och gör stor hjälp inom äldre vården, som terapihund såväl som ledarhund, även en del vit herdehundar har vallnings anlaget kvar.
Det är inte rasen som sätter gränserna utan du som förare :)

Rasen är alldeles ypperlig som familjehund. Man måste inte vara tävlingsintresserad för att äga en vit herdehund, men man ska veta att det är en ras som behöver aktiveras av något för att må bra.

© Kennel Bring It On